Tina och jag delar ett rum på campus området, block 480. Stället vi bor på kallas (av alla, även lärare) för ”Las Vegas ”för att det är mycket liv och fest här. Det ligger ca 1o minuters gångväg till själva huvudområdet med lektionssalarna.
Rummet vi delar ligger på bottenvåningen. Väggarna är gjorda i tjock betong vilket gör att rummet inte värms upp och golvet är av hård plast, dörren är i trä och släpper igenom mycket ljud.Framför fönstret är det galler och de få lösa föremål som finns är märkta med tjocka svarta bokstäver UB. De lösa föremålen är en plaststol, filtarna och gardinen. Jag har alltid gardinen fördragen. Det finns inget kök och vi delar dusch( som sällan har varmt vatten när jag vaknar) och toalett med 10 andra tjejer.
Rummet vi delar ligger på bottenvåningen. Väggarna är gjorda i tjock betong vilket gör att rummet inte värms upp och golvet är av hård plast, dörren är i trä och släpper igenom mycket ljud.Framför fönstret är det galler och de få lösa föremål som finns är märkta med tjocka svarta bokstäver UB. De lösa föremålen är en plaststol, filtarna och gardinen. Jag har alltid gardinen fördragen. Det finns inget kök och vi delar dusch( som sällan har varmt vatten när jag vaknar) och toalett med 10 andra tjejer.
En kväll när tina inte var hemma, knackade det på dörren. Jag som inte har förvarna att fråga vem det är gjorde det denna kvällen. ”who is it”? Det lågiska hade kanske varit att anta att det var tina. Ingen svarade, det knackade igen. Jag frågade igen. En mans röst svarade” sorry” och gick.
Någon dag senare satt en lapp utanför vår huvudingång från Protection services jag citerar en liten bit av de som stod ” The victims (students) in these cases were particulary ladies and were attacked when responding to presumed visitors knocking at the dorr of their rooms. “
Nu frågar vi alltid “who is it?”
Ihelgen blir det safari!
Ps: ni förstår kanske att inte haft uppkoppling på flera dagar, där av flera inlägg.ds
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar